Min självkänsla har aldrig varit något man vill hänga i granen . När ja var 6 år så började man väl känna på allvar att man inte dög .

Att mamma och pappa , syskon och släkt tyckte att man bara förstörde osv .

Mina panik/ångest attacker förstörde allt . De fick mig att tro attt allt var mitt fel , de var jag som kunde hjälpa om jag fick ångest .

Kompisar skrattade åt mig när ja inte kunde åka med och sova med tjej kompisarna eller åka på läger , släkten orkade inte att jag skulle komma och drog sig för att träffa oss . Mamma pratade med alla hela tiden i min när ja var i närheten om hur jobbigt de var . Jag kände skam , som om ja bara var problem , Ja dög inte .

När ja kom upp i åren så blev ju killar något alla sprang efter . Ja var kort och lite knubbig , de gick inte hem hos grabbarna . Ändå tränade jag hela tiden . Ja blev mer som killarnas bästa kompis , inget fel med de , Absolut inte . Men när man satt och hörde hur tjejerna hade de med killarna och att dom upplevde de där man kallar kärlek så var de inte lika kul .

Nu när ja är gammal nog så kan ja bara skratta åt de som gav mig kass självkänsla . De känns som de är saker man borde förstå att man inte ska ta åt sig av .

Ja är fortf lite småknubbig . Inte så de syns , men skulle ja vara naken hade man sett hull . Ja tycker de är s´ött , men är rädd för vad andra ska tycka .

Ja vågar inte heller gå in i relationer nu . De kan ja nog tacka mitt ex för .

Världens snällaste finaste kille . Ja har nog aldrig varit så kär , eller jo nu. Kommer till de sen , Men just då fanns ingen annan som han.

Men ja förståer itne hur ja kunde stanna kvar i 2 år . Han hejade inte eller pratade med mig när han sprang på mig på stan utan gick bara vidare . Han ringde mig efter 11 på kvällen då tyckte han ja skulle komma till honom . Vid 8 på morgonen fick ja åka igen.

Han glömde av mina födelsedagar , men hans var viktiga att ja kom ihåg .

Han hånade mig inför mina kompisar flera gånger , och hans kompisar sa elaka saker till mig .

Men ja visste att han älskade mig , han var inte sån som sprang efter andra .

I slutet av vårat förhållande så sågs vi kanske 1 gång på 2 veckor . Ibland gick de längre . Han ringde när han ville ligga . Sen fick ja cykla hem på natten igen .

de är nog de som knäckt mig mest . Att inte duga , att inte vara såpass bra så att någon annan vill visa upp mig inför andra .

låter lite creepy när man läser de . men de är sant .

Nu är ja singel , och ja trivs :) Ja vill inte binda mig i ett förhållande . Eller jo de vill ja nog . Men de finns en kille som fått mig hjärta helt på snurr . Ja vet att de aldirg kommer bli något och försöker bara glömma de . Men de är inte lätt när man ser personen lite då och då och personen betyder allt för mig . Han vet att ja står bakom honom i allt han gör . Han är den ja skulle offra allt för . Men vi får bara hålla oss till att vara väldigt nära vänner .

En känsla i min kropp.. Känner så väl igen den .

Den där känslan som alltid kom 2 dagar innan ja åkte till pappa eller bort någon annanstans och sen satt den i tills min panik attack kom ..

Nu är den här igen . Inte kännt av känslan så här kraftigt sen ja var 13 . De är några år sen . visst har ja haft ångest efter de men den här känslan är obeskrivbar , nästan en dödskänsla .

flyttar nu ner till min far. Har inte varit där längre än 1 dag på ca 10 år . De ända minnet ja har är mina ångestattacker .

Känns jobbigt att lämna alla här uppe . är nog ingen som faktiskt vet hur mycket ja kommer sakna vissa personer .

Är orolig för mamma med , Vet hur ledsen hon är för att ja flyttar .

Gör inte de hela lättare ... ¨Åhhhhhhh vill bara låsa in mig på ett psyke och äta piller tills allt är borta ! Men de är inte jag . Ja äter inga tabletter , är emot sånt . tar inte ens alvedon när ja har ont .. De man inte dör av härdar . Så ja får väl se de så på söndag när ja ligger där och gråter och har panik , om nu attacken kommer . vi får hoppas på de bästa . Ensamheten är värst ..